Elever med särskilda behov och utanförskap.

Av: Mathias Palmqvist, Amanda Abrahamsson, Johanna Mellqvist, Carolina Holm, Caroline Åreng, Karin Nilhammer, Paulina Gustafsson, Malin Kållberg och Linnéa Svensson.

Hur fördelar man makten?

Vi har även denna veckan diskuterat boken Den vänliga maktutövarens regim, med fokus hur makten är fördelad i skolan. När måste man egentligen som lärare använda den makten som man faktiskt har rätt till i ett klassrum? Ett fall där vi känner att läraren måste visa “vem som bestämmer” är när eleven inte vill slutföra en uppgift, som t.ex. ett nationellt prov. Hur gör man egentligen som lärare när eleven inte vill, men kan klara av uppgiften? Om man som pedagog tvingar eleven kan det bara bli en ännu värre situation. Vi tror att det är viktigt att visa eleven att det inte är han eller hon som bestämmer om uppgiften ska bli klar, utan det är pedagogen som avgör det. Det löser inga problem att bara tillrättavisa eleven och trycka ner hen, vi anser att det är väldigt viktigt att som pedagog tro på eleven och visa det för hen. Om man som lärare visar att man tror på eleven, kan eleven få en knuff i rätt riktigt och gör klart uppgiften. Vi tror att man behöver lirka mer med vissa elever än andra, det är däremot svårt att veta när man verkligen behöver sätta ned foten och förklara för eleven om uppgiften/provet måste slutföras för att kunna uppnå kunskapskraven.

Vi anser att det är viktigt för eleverna att få vara delaktiga i sin undervisning, däremot måste det vara under rätt förutsättningar. För att elever ska vilja lära sig och få motivation till att påbörja och slutföra uppgifter, måste deras undervisning anpassas efter deras intressen och behov. Ofta kan pedagoger ha förväntingar att varje elev ska komma till skolan pigga och glada, fulla med motivation. Det som är problemet är att man lätt kan glömma bort att barnen har en dålig dag och därför inte vill påbörja eller slutföra sin uppgift. Vad har för tankar om det?

/ Caroline Åreng, Lidköping

Vad är egentligen normalt?

Vi har under denna veckan diskutera boken Den vänliga maktutövarens regim och ställer oss frågan, vad är egentligen normalt? Vad är det som bestämmer vad som är normalt i dagens samhälle eller skola? Begreppet om normalt brukar beskrivas om vad som är det typiska och mest förekommande beteendet, samt även antaganden om hur det borde vara i vissa situationer. I dagens skola förekommer det däremot många olika kulturer och hur vet då eleverna vilken norm som de följa? Det kan självklart vara både positivt och negativt att flera olika kulturer möts samtidigt, men eftersom det kan bli flera krockar mellan dem kan det ställa till problem. Det kan även vara bra att ta del av varandras normer,  eftersom samhället ständigt utvecklas och allt fler kulturer integreras i vårt land. Det gäller att varje individ, så väl barn som vuxna, kan ta del av detta och göra något positivt av det.

 

En sak som kan vara problematiskt för pedagoger är att visa för eleverna att det är bra att vara olika, varje individ har rätt till sin egen åsikt och bör ej dömas efter den. Hur kan man arbeta mer med olikheter i klassrummet som pedagog? Vi kom fram till att man exempelvis kan jobba med att eleverna får redovisa och ta del av varandras intressen. Genom det kan eleverna se att alla olika samtidigt som de lär känna varandra. Vi tror att det är viktigt att skapa en trygghet i klassen för att kunna diskutera om olikheter och normer, utan att någon elev ska kunna känna sig utanför eller "onormal". Ordet normal i sig är väldigt diffust, då alla människor föds under olika förhållanden. Det som är normalt för mig i min uppväxt, kan vara helt annorlunda i någon annans. Det är därför viktigt att ta hänsyn till varandra för att alla ska må bra och våga vara sig själva.

 

/ Carolina Holm

Normkritiskt perspektiv i skolan

Normkritiska Perspektiv

Under den här veckan har vi i Lidköping fokuserat på boken Normkritiska perspektiv. Frågan om hur man kan inkludera nyanlända elever i den ordinarie klassen och undervisningen fastnade hos mig när jag läste boken. Den känns väldigt aktuell i dagens skola då många skolor får nya elever från andra länder, och som har begränsade kunskaper i det svenska språket när de börjar i klassen. Hur gör man som lärare för att få de eleverna att känna sig inkluderade?

Detta är en väldigt komplex fråga som inte har några direkta svar och hur man gör för att inkludera eleverna varierar mellan olika kommuner och skolor. Läroplanen, diskrimineringslagen och skollagen tar alla upp vikten av att ingen ska känna sig utsatt eller utstött i skolan. Nyanlända elever ofta hamnar i en egen liten grupp ute i skolorna då de ofta har svårt att kommunicera med de andra eleverna och risken finns att de på grund av detta har svårt att komma in i gemenskapen. 

Har ni några bra förslag på hur man kan göra så att de nya eleverna inte hamnar i en egen grupp på skolorna? Finns det några smarta ”team building”- övningar man göra med en klass som inte kräver att alla talar samma språk eller har samma kulturella bakgrund?

Varför mobba? Varför mobbad?

Att mobbing förekommer i våra skolor är inget vi kan neka till. Och att det är så svårt att helt få bort

kan delvis bero på att det mobbning är så komplext. I Boken Levd demokrati av Hedvig Ekewald och Carl Anders Säfström beskrivs flera olika situationer från både mobbares, de som har blivit mobbades perspektiv. Det kan man se är att det finns inga enkla vägar bort ifrån mobbingen.

      Jag tror att mycket av mobbingen från mobbarens sida handlar om att vara högt i hierarkin i klassen. Att ta sig uppåt genom att sparka på dem som är under en. Det kan vara en förklaring till att flera som har varit mobbade, senare själva mobbar. Det kan även vara en förklaring till att många elever inte ingriper när de ser mobbing, de vill inte hamna ”underst”. Ytterligare en anledning till att det kan vara så viktigt för mobbare att ha den ”höga statusen” i klassen kan vara att de gör så för att dölja det egna dåliga självbilden.

      Sen har vi personen som blir utsatt för mobbingen ”hackkycklingen” varför blir just den här personen utsatt? Är den annorlunda på något sätt eller är den bara för ”svag” för att säga ifrån? Boken tar upp några personer som blivit utsatt för trakasserier i skolan man ändå inte känt sig mobbade då deras självbild har varit tillräckligt starkt för att de på olika sätt har kunnat slå ifrån sig ”mobbningen”. Kan man då minska mobbningen genom att höja den utsattes självbild? Och hur gör man det? Kan det vara så att man som lärare måste förstå och sätta sig in i varför något mobbar men även varför någon blir utsatt för att hitta rätt verktyg för att få stopp på mobbingen?

Demokrati och mobbning i skolan

Demokrati är något vi som kommande lärare måste arbeta mycket med tillsammans med eleverna. Demokrati är inte något vi har, utan något vi gör. Genom demokrati kan vi förebygga och förhindra mobbning. I stressiga miljöer blir människor mer benägna att börja mobba, ett lugn i klassen och i skolan som helhet bidrar till att mobbning minskar.

Hur ska vi då arbeta med demokrati i klassen? Sokratiska samtal är ett sätt att arbeta med demokrati. I det sokratiska samtalet är läraren neutral och eleverna får tänka mer. Inget är rätt eller fel. Allas röst är värt något. Detta är en bra träningsresa för att bli demokratisk. Eleverna bör också lära sig hur dem lär sig, hur lär jag mig och vad är mina styrkor och svagheter? Att eleverna får vara mer självständiga och ta ansvar över sitt eget lärande är positivt för såväl grupp som för demokratin. Ett sätt att ta ansvar för sitt eget lärande är att fråga tre andra om hjälp innan eleven frågar läraren. Genom allt detta får eleverna med sig ett kritiskt tänkande. Ett annat sätt att få eleverna att bli mer demokratiska och ha inflytande över sitt eget lärande är att jag som lärare skapar mål att arbeta med utifrån läroplanen och att eleverna sedan får vara med och bestämma hur arbetet kring målen ska ske.

Detta är viktigt att börja med redan i tidig ålder. Om detta arbetssätt hjälper att förebygga och förhindra mobbning är det väldigt positivt. Elever som blir utsatta i låg- och mellanstadiet tar med sina upplevelser i högre ålder.

Om mobbning sker räcker det inte att ha viljan att handla, utan det måste leda till handling och rätt sorts åtgärd. Åtgärder som läraren kan ta till är att fungera som en värdefull medmänniska till eleven. Vi behöver även vara lyhörda för vad den mobbade eleven vill och önskar, och försöka få igenom önskningen till eleven. Detta ger eleven en viss känsla av kontroll i sin annars så kaotiska värld. Som lärare i klassen kan man även försöka höja statusen för den mobbade eleven i klassen på ett finkänsligt sätt.

Utbildning för lärarna kring mobbning borde finnas i skolan och även i lärarutbildningen. I dagens skola finns likabehandlingsplanen att arbeta utifrån, men inte några konkreta åtgärder vid mobbning. Varför? Borde det finnas riktlinjer för lärarna att kunna följa? 

/ Linnéa Svensson

Lyssnandets pedagogik Del 2

Hej här kommer ytterligare ett inlägg ifrån dagens diskussion i Lidköping gruppen där vi diskuterade en hel del olika områden. Det som de tar upp i boken om att arbeta utifrån temat Olika - Lika fascinerades vi av. Att arbeta med elevernas olikheter istället för likheter är något som inte alltid lyfts fram i skolan, att vi ska helst försöka vara så lika som möjligt och rätta oss i ledet. Men det blir lättare om alla förstår hur bra vi är på olika saker och ta vara på varandras olikheter istället. När barnen i boken funderade kring det så kom de fram till att det inte vore så himla roligt om alla såg likadana ut eller tyckte om samma saker. Så då är det ju bättre att vara olika som även de kom fram till!

Att verkligen fokusera på dessa olika tillgångar istället för att se det som en jobbig sak är något som jag anser vara jätteviktigt i skolans verksamhet. Som de tog upp i boken så hjälper det ju mera om alla i klassen vet vad någon annan är bra på istället för att behöva fråga läraren om allting, genom någon sorts lista där man kan skriva och fylla på efterhand som alla kan ta del av.

De jobbade mycket i smågrupper i boken där några särskilt intresserade barn började att jobba kring ett område och diskuterade kring detta för att sedan inspirera sina kamrater som då gärna ville lära sig med. Skulle det gå att jobba på detta vis i skolan också !? Och självklart går det men det blir ju kanske inte lika ofta som det finns möjlighet men genom att klassen får jobba i expertgrupper i vissa ämnen och områden så går det att efterlikna. Ett bra sätt då eleverna först får säga vad de skulle vilja lära sig genom ett VÖL diagram och sedan kan läraren väva in det som eleverna faktiskt behöver lära sig. Det blir nog mer lärorikt och intressant för alla att vilja ta del av det kanske lite ointresserade ämnet som många upplever emellanåt.

En sista punkt som vi pratade om var att verksamheten gärna bjöd in föräldrarna och anhöriga för att de skulle få ta del utav olika projekt och hjälpa till i den mån de kunde. Det är jättebra att föräldrarna får ta del mera utav vad sina barn lär sig i förskolan men det kan lätt glömmas bort de som inte riktigt har samma möjlighet att ställa upp. De anhöriga som har det tufft hemma, jobbar mycket eller bor långt ifrån skolan kan kanske inte ställa upp lika mycket som de säkerligen skulle vilja. Sen finns det ju de som struntar i det helt och håller med och det är dessa barn som det blir synd om. Att de inte kan känna stödet från sina nära och att det blir jobbigt istället.
Detta är ingen lätt situation eftersom att pedagogerna bara vill väl för alla barnen men hur ska man göra för de som kommer i kläm?

 

Elevers inflytande i undervisningen

Jag fortsätter att reflektera kring boken Lyssnandets pedagogik. I Lidköping funderade vi den här gången på när skolan blir odemokratisk/diktatorisk. Vi tänkte att i högre studier så har elev/student väldigt lite eller nästan inget att säga till om medan elever vid lägre åldrar kan ha mer inflytande i undervisningens utformning och till viss del innehåll. Hur kommer det sig och måste det bli så när det blir mer ”allvar” i skolan och betyg ska sättas och så vidare? Något som vi reflekterade över är att vid högre studier gör studenten ett aktivt val att gå utbildningen och kan på så vis själv avgöra om hen vill fortsätta utbildningen eller inte, men ändå inte påverka något nämnvärt under utbildningens gång. I tidigare åldrar är det, såsom alla redan vet, skolplikt och eleven måste fullfölja skolgången även om hen inte vill.

Något som jag själv tycker var lite extra intressant i boken är tanken att prova samma idé och utformning igen, men kanske med en annan inledning. Att som pedagog våga fortsätta med det projekt som man från början kände var ett misslyckande kan ge goda resultat i undervisningen enligt erfarenheterna som författaren till boken upplevt. Genom att samtala med barnen och lyssna hur de reflekterar över tidigare situation med uppgiften kan pedagogen förändra vissa detaljer och därmed få en fungerande situation vid det fortsatta arbetet med uppgiften. Därmed visar pedagogen barnen att hen lyssnar på dem och vill ta del av deras åsikter vilket också kan skapa ytterligare engagemang hos barnen. Tror ni att denna metod skulle kunna fungera även i klassrummet och inte enbart i förskolan?

Att planera och utforma undervisning tillsammans med eleverna, precis som de har gjort i boken med barnen, kan kanske dessutom minska den enskilda planeringstiden för pedagogerna? Om grovplaneringen görs tillsammans med eleverna/barnen underlättas säkerligen den lite mer exakta planeringen för pedagogen när hen väl ska sätta sig ner och sammanställa denna. Eller vad tror ni?

Lärandemiljö

Jag fortsätter att utgå från boken Lyssnandets Pedagogik även i mitt inlägg. Våra diskussioner i gruppen kom även att handla om förskolan eller skolans miljö. Vi fastnade för kapitel 3 där vi insåg vilken stor betydelse miljön faktiskt har för elevers lärande.  Vi tyckte det var väldigt intressant när författaren beskrev läshörnan som inte blev som planerat. Istället för en lugn läsmiljö blev det tvärtom ett ställe för eleverna att leka. Vi drog en slutsats om att det är väldigt viktigt att ompröva besluten om miljön om man ser att det inte fungerar som planerat.

Miljön måste uppmuntra till lärande och hur en miljö ser ut varierar från grupp till grupp då man måste utgå från elevernas intressen och inte som författaren beskriver i början att man fastnar i ett givet mönster, att t.ex. alltid ha en dockhörna. Varför inte testa, som beskrivs i boken, en djungelhörna om eleverna visar intresse för detta istället.

Vi diskuterade klassrumsmiljön och hur den har påverkats av den nya tekniken. Tidigare såg man ofta stora kartor uppsatta på väggarna men idag finns istället tillgång till Smartboards och Google Maps. Våra åsikter gick isär då några av oss tyckte att barnen fortfarande behöver konkreta material, inte minst för att som i en kartbok använda registret för att slå i. Andra tyckte istället att den nyare tekniken är viktigare då det är åt det hållet samhället och utvecklingen går. Hur tänker ni kring denna fråga?

Elevintresse i undervisningen

Vi i gruppen har diskuterat om boken lyssnandets pedagogik av Ann Åberg och Hillevi Lenz Taguchi. Boken handlar om att utgå ifrån eleverna och att låta dem vara delaktiga i både dokumentation, utveckling och miljö. Vi var alla överens om att det är viktigt att lyssna på eleverna och att låta dem känna sig delaktiga, men hur fungerar det egentligen i praktiken? Det är ändå en väsentlig skillnad mellan förskola och skolans verksamhet. Skolans verksamhet är mer kunskapsmålsbaserad och det ges inte lika mycket utsvängningar för elevernas intresse som i förskolan.
Under diskussionen hittade vi  ändå flera tillfällen där elevinflytande skulle vara genomförbart och utvecklande. I boken tar de upp samling, att man låter eleverna få hålla i den och ansvara för innehållet. På så sätt blir samlingarna mer intressant eftersom man utgår ifrån vad eleverna tycker och tänker. Vi tycker även att detta är ett bra sätt för eleverna att öva sig på sin retorik men även att få stå inför en grupp. Vi pratade även om VÖL-schema (vet, önskar veta, lärt sig) vilket flera av oss har arbetat med tidigare och tycker är en bra dokumentation för att snabbt uppfatta elevens egna intressen för att sedan baka in det i undervisningen. Det viktigaste vi kom fram till var att man inte skulle vara rädd för förändring och att lärande är en process i ständig utveckling. Vad har ni för tankar kring det?

Presentation av oss

Hej!

Vi är en grupp studenter i Lidköping som läser till grundskolelärare F-3. Just nu har vi en kurs som heter Leda lärande där vi har en uppgift att skapa en blogg och diskutera litteratur vi läser.

Den litteratur denna blogg kommer att diskutera löpandes är
Lyssnandets pedagogik av Ann Åberg
Levd demokrati av Hedvig Ekerwald, Carl-Anders Säfström
Normkritiska perspektiv av Elisabeth Elmeroth
Den vänliga maktutövarens regim av Åsa Bartholdsson

Vi har valt att döpa bloggen till Elevinflytande Lidköping då vårt lärcenter har sin punkt i Lidköping och bloggen kommer fokusera på elevinflytande och vad det betyder för oss som blivande lärare.

Vi som skriver i denna blogg är:

Amanda Abrahamsson:
Jag heter Amanda och är 23 år. Jag bor i Skara tillsammans med min sambo. När jag inte pluggar tycker jag om att träna och jag jobbar extra på en skola.

Johanna Mellqvist:
Johanna heter jag. Jag bor i Varnhem med min man och våran dotter. På fritiden tycker jag om att vara ute i naturen med mina djur.

Malin Kållberg:
Jag heter Malin och bor i Stora Levene tillsammans med mina två katter. När jag inte pluggar tillbringar jag mest tid i stallet.

Linnéa Svensson:
Linnéa heter jag och är 21 år. Jag är precis nyinflyttad till Göteborg där jag bor tillsammans med min sambo och våra två katter. När jag inte pluggar jobbar jag extra på en skola  och på fritiden tycker jag om att pyssla.

Paulina Gutafsson:
Jag heter Paulina och bor utanför Vedum med min sambo och dotter och våra djur. När jag inte pluggar så umgås jag mycket med familjen.

Mathias Palmqvist:
Mathias heter jag och jag bor i Skara. På fritiden umgås jag mycket med min familj och vänner.

Carolina Holm;
Jag heter Carolina och bor i Mariestad tillsammans med min sambo och mina tvillingdöttrar. När jag inte pluggar umgås jag mycket med familj och vänner. Jag gillar även att träna.

Caroline Åreng:
Hej! Jag heter Caroline och bor i Mariestad tillsammans med min sambo och min son. På fritiden tycker jag om att umgås med min familj och att vara ute.

Karin Nilhammer:
Karin heter jag. Jag bor i Lidköping tillsammans med min man och barn. Jag gillar att tillbringa tid i trädgården och att träna yoga.