Elever med särskilda behov och utanförskap.

Av: Mathias Palmqvist, Amanda Abrahamsson, Johanna Mellqvist, Carolina Holm, Caroline Åreng, Karin Nilhammer, Paulina Gustafsson, Malin Kållberg och Linnéa Svensson.

Hur fördelar man makten?

Vi har även denna veckan diskuterat boken Den vänliga maktutövarens regim, med fokus hur makten är fördelad i skolan. När måste man egentligen som lärare använda den makten som man faktiskt har rätt till i ett klassrum? Ett fall där vi känner att läraren måste visa “vem som bestämmer” är när eleven inte vill slutföra en uppgift, som t.ex. ett nationellt prov. Hur gör man egentligen som lärare när eleven inte vill, men kan klara av uppgiften? Om man som pedagog tvingar eleven kan det bara bli en ännu värre situation. Vi tror att det är viktigt att visa eleven att det inte är han eller hon som bestämmer om uppgiften ska bli klar, utan det är pedagogen som avgör det. Det löser inga problem att bara tillrättavisa eleven och trycka ner hen, vi anser att det är väldigt viktigt att som pedagog tro på eleven och visa det för hen. Om man som lärare visar att man tror på eleven, kan eleven få en knuff i rätt riktigt och gör klart uppgiften. Vi tror att man behöver lirka mer med vissa elever än andra, det är däremot svårt att veta när man verkligen behöver sätta ned foten och förklara för eleven om uppgiften/provet måste slutföras för att kunna uppnå kunskapskraven.

Vi anser att det är viktigt för eleverna att få vara delaktiga i sin undervisning, däremot måste det vara under rätt förutsättningar. För att elever ska vilja lära sig och få motivation till att påbörja och slutföra uppgifter, måste deras undervisning anpassas efter deras intressen och behov. Ofta kan pedagoger ha förväntingar att varje elev ska komma till skolan pigga och glada, fulla med motivation. Det som är problemet är att man lätt kan glömma bort att barnen har en dålig dag och därför inte vill påbörja eller slutföra sin uppgift. Vad har för tankar om det?

/ Caroline Åreng, Lidköping

Vad är egentligen normalt?

Vi har under denna veckan diskutera boken Den vänliga maktutövarens regim och ställer oss frågan, vad är egentligen normalt? Vad är det som bestämmer vad som är normalt i dagens samhälle eller skola? Begreppet om normalt brukar beskrivas om vad som är det typiska och mest förekommande beteendet, samt även antaganden om hur det borde vara i vissa situationer. I dagens skola förekommer det däremot många olika kulturer och hur vet då eleverna vilken norm som de följa? Det kan självklart vara både positivt och negativt att flera olika kulturer möts samtidigt, men eftersom det kan bli flera krockar mellan dem kan det ställa till problem. Det kan även vara bra att ta del av varandras normer,  eftersom samhället ständigt utvecklas och allt fler kulturer integreras i vårt land. Det gäller att varje individ, så väl barn som vuxna, kan ta del av detta och göra något positivt av det.

 

En sak som kan vara problematiskt för pedagoger är att visa för eleverna att det är bra att vara olika, varje individ har rätt till sin egen åsikt och bör ej dömas efter den. Hur kan man arbeta mer med olikheter i klassrummet som pedagog? Vi kom fram till att man exempelvis kan jobba med att eleverna får redovisa och ta del av varandras intressen. Genom det kan eleverna se att alla olika samtidigt som de lär känna varandra. Vi tror att det är viktigt att skapa en trygghet i klassen för att kunna diskutera om olikheter och normer, utan att någon elev ska kunna känna sig utanför eller "onormal". Ordet normal i sig är väldigt diffust, då alla människor föds under olika förhållanden. Det som är normalt för mig i min uppväxt, kan vara helt annorlunda i någon annans. Det är därför viktigt att ta hänsyn till varandra för att alla ska må bra och våga vara sig själva.

 

/ Carolina Holm

Normkritiskt perspektiv i skolan

Normkritiska Perspektiv

Under den här veckan har vi i Lidköping fokuserat på boken Normkritiska perspektiv. Frågan om hur man kan inkludera nyanlända elever i den ordinarie klassen och undervisningen fastnade hos mig när jag läste boken. Den känns väldigt aktuell i dagens skola då många skolor får nya elever från andra länder, och som har begränsade kunskaper i det svenska språket när de börjar i klassen. Hur gör man som lärare för att få de eleverna att känna sig inkluderade?

Detta är en väldigt komplex fråga som inte har några direkta svar och hur man gör för att inkludera eleverna varierar mellan olika kommuner och skolor. Läroplanen, diskrimineringslagen och skollagen tar alla upp vikten av att ingen ska känna sig utsatt eller utstött i skolan. Nyanlända elever ofta hamnar i en egen liten grupp ute i skolorna då de ofta har svårt att kommunicera med de andra eleverna och risken finns att de på grund av detta har svårt att komma in i gemenskapen. 

Har ni några bra förslag på hur man kan göra så att de nya eleverna inte hamnar i en egen grupp på skolorna? Finns det några smarta ”team building”- övningar man göra med en klass som inte kräver att alla talar samma språk eller har samma kulturella bakgrund?

Varför mobba? Varför mobbad?

Att mobbing förekommer i våra skolor är inget vi kan neka till. Och att det är så svårt att helt få bort

kan delvis bero på att det mobbning är så komplext. I Boken Levd demokrati av Hedvig Ekewald och Carl Anders Säfström beskrivs flera olika situationer från både mobbares, de som har blivit mobbades perspektiv. Det kan man se är att det finns inga enkla vägar bort ifrån mobbingen.

      Jag tror att mycket av mobbingen från mobbarens sida handlar om att vara högt i hierarkin i klassen. Att ta sig uppåt genom att sparka på dem som är under en. Det kan vara en förklaring till att flera som har varit mobbade, senare själva mobbar. Det kan även vara en förklaring till att många elever inte ingriper när de ser mobbing, de vill inte hamna ”underst”. Ytterligare en anledning till att det kan vara så viktigt för mobbare att ha den ”höga statusen” i klassen kan vara att de gör så för att dölja det egna dåliga självbilden.

      Sen har vi personen som blir utsatt för mobbingen ”hackkycklingen” varför blir just den här personen utsatt? Är den annorlunda på något sätt eller är den bara för ”svag” för att säga ifrån? Boken tar upp några personer som blivit utsatt för trakasserier i skolan man ändå inte känt sig mobbade då deras självbild har varit tillräckligt starkt för att de på olika sätt har kunnat slå ifrån sig ”mobbningen”. Kan man då minska mobbningen genom att höja den utsattes självbild? Och hur gör man det? Kan det vara så att man som lärare måste förstå och sätta sig in i varför något mobbar men även varför någon blir utsatt för att hitta rätt verktyg för att få stopp på mobbingen?